Follow your dreams.

Förra veckan på jobbet blev en tjej ledsen under andakten som jag hade.
Vi brukar göra så att barnen får välja antingen en vit eller svart sten.
En vit sten om de har något de vill tacka för, och en svart sten om de villl ha hjälp med något.
Kan vara allt från att tacka att man har sin bästa vän, till att man vill ha hjälp med ett prov, en bekant som är sjuk eller
precis vad som helst. Under en låt får man ta en sten, och sedan tyst för sig själv tänka på det man vill tänka på helt enkelt.
Detta brukar vara väldigt uppskattat. Varva ner och bara ta det lugnt.
Iaf så började en tjej som sagt var gråta. När jag haft klart andakten sätter jag mig vid henne & frågar hur det är,
om det är något hon vill prata om. Hon sa en del privata saker, och sedan att hon var så glad att hennes körledare
varit så snäll under en viss period under hennes liv, och bara funnits helt enkelt.
Jag blev så otroligt berörd av hennes ord & var nära på att börja gråta själv!

Jag vill bli som den där körledaren.
Det är mycket därför jag älskar mitt jobb med dessa ungdomar.
Jag vill hjälpa dem, finnas för dem när inte så många andra finns.
Jag älskar att ta del av deras liv. Dom berättar det mesta för oss. Allt från killproblem, till deras första mens.
Jag hoppas att jag iaf lyckas finnas för vissa, ibland.
Å jag tror att jag är en bit på vägen. Förra veckan satt barnen & pratade och de sa att jag och Linda var de bästa fröknarna och en massa bra saker. Var inte meningen att vi skulle höra, men det gjorde vi. :)
Å så har det tydligen suttit två tjejer utanför min gård två dagar på raken. Mamma & pappa skulle ut nånstans
och flickorna springer fram till dem och frågar; "Visst bor Ida här, och känner ni henne?" Och mamma å pappa svarar "Ja."
Då säger dom att jag är jättejättesnäll, rolig & omtänksam och den bästa fröken dom nånsin haft.
Jag vet inte ens vilka barnen är. Haha! Men glad blir jag!

Förlåt för ett säkert tråkigt inlägg. Haha! ^^